KungLigg

Som liten blåögd snorig parvel är det inte alltid lätt att skilja på sanning och lögn. Påståenden från förtroendeingivande personer tas som absoluta sanningar och sväljs med hull och hår.

Som alla vet är Kina en av världens mest folkrika länder på denna jord, 1,3 miljarder människor lever och frodas. Just antalet människor har lett till att det har gått två rykten om deras förmåga att påverka vår omgivning:

1. Om alla kineser på kommando simultant skulle lägga av en riktig rökare så skulle denna kraft vara så stor att planet jorden skulle röra sig ur sin omloppsbana kring solen.

2. Om alla kineser på kommando samtidigt skulle hoppa och landa så skulle det bli ett sådant jordskalv att det skulle kännas ända till vårt kära Sverige.

Finns det någon sanning i det hela?

Det tog nästan 30 år innan jag insåg att det finns en markant skillnad hur "doftdonen" används mellan man och kvinna. Dessutom vill jag tro att det finns mer karaktäristiska användare bland den manliga befolkningen. Känner ni igen följande generella karaktärer:

1. "Mr Axe" även kallad "Mr Noll Koll". Alla börjar vi längst ner på stegen, föräldrarna tycker det är onödigt att bränna pengar på en flaska lukta-gott, och vi introduceras i the world of Axe. Om denna person fyllt mustasch och fortfarande brukar Axe med tillhörande schampo är personen utom räddning rent doftmässigt. Som tjej förvänta dig ingen doftsensation aldrig någonsin, förutom från de Intersport-strumpor som ligger och osar otvättade i badrummet.

2. "Mr Största-möjliga-flaska-på-Taxfreen". Väljer den doft som bästa kompisen använder med framgång, tar största flaskan men snålar in på deosticket. Denna person är inte helt utom räddning, det kan vara ekonomin som fäller krokben eller bara ett allmänt ointresse av att engagera sig mer än minimalt. Som kvinna kan du förvänta dig en kille som troligtvis luktar som ditt ex, ingen doft som är värd en komplimang, inget unikt som får näshåret att ställa sig i givakt av vällust.

3. "Mr Wonderbaum", han köper mer doft än hela svenska brottarlandslaget tillsammans. I 50 % av fallen börjar karriären med antingen Fahrenheit eller Aqua di Gio i badrumsskåpet. Priset påverkar inte inköpet, det är näsan som väljer doft. Han har ett par favoritdoftar han rullar runt på, men även några joker-dofter används titt som tätt för variationens skull. Sina favoritdofter kompletterar han alltid med motsvarande deostick. Komplimanger för doften är ingen ovanlighet.


Kvinnorna är lite torrare rent karaktärsmässigt. Som jag ser det finns det med väldigt god vilja bara två karaktärer.

1. "Miss ÖB", ingen stil, inget luktsinne, inga pengar. I badrumsskåpet står fyra varianter av Date. Kompletterar med en roll-on av märket LdB som är slut sedan länge, armjosen gör att kulan ändå rullar runt. Hon har förlikat sig med tanken att vara singel resten av livet så varför "slösa" pengar på väldoft. Hennes räddning är att hon träffar "Mr Wonderbaum" men risken är tyvärr liten.

2. "Miss Normal", mer än 9X% av den kvinnliga befolkningen faller under denna kategori. I sitt artilleri finns endast en väldoftande parfym, den används dagligen och kompletteras med roll-on/deostick av allmängiltigt slag som inköpts på närmsta snabbköp. Doften är inte lika viktig som för mannen därför ägnas inte lika mycket tid och pengar åt den.

En dag som denna och man har alldeles för mycket tid att fundera över oväsentligheter. Humor och befriad, två ord som var för sig enbart är positiva. Tillsammans bildar de något ofrånkomligt negativt, jag tycker att det är både fascinerande och aningen märkligt. Det är mig veterligen ovanligt att använda ordet befria i samband med något negativt, tänk dig nedanstående scenarion:

- Kronofogden skulle säga "Hej, här kommer jag och befriar dig på din platta tv och dina smycken!"

- P-lisan skulle säga "Du har tyvärr felparkerat och därför måste jag befria dig från 500 kr!"

- Domstolen skulle utfärda "Frihetsbefrielse på livstid!"

- Chefen skulle säga "Nu har jag befriat dig från en löneökning detta år!"

- Tjuven skulle befria mig från min cykel.


Skulle det helt enkelt inte vara mer passande att säga humorberövad?

Något som förbryllar folk i vår omgivning likväl oss själva är att jag och min bror envisas med att tilltala våra föräldrar vid tilltalsnamn. Att använda orden mamma och pappa vid direkt tilltal har aldrig varit ett alternativ och jag kan inte minnas att jag någonsin sagt det, inte ens som liten snorig blåögd parvel.

Innebär då detta att vi är svältfödda på kärlek, att vi hyser agg mot våra kära föräldrar, att vi är känslolösa barn som med glädje trampar på daggmaskar när det regnar, rycker ben av spindlar, spelar hartsfiol på grannarnas fönsterrutor på väg hem från efterfesten? NEJ jag tror och hoppas att så inte är fallet.

En god vän ligger på sjukhus och har inspirerat mig till det klassiskt oturliga trettonde I-landsproblemet. Alla har vi sett sjukhusserier där patienter drar omkring på en ställning på hjul och med en eller två vätskefyllda genomskinliga påsar hängandes (dropp).

Av någon anledning skall katetern in i en ven i armen (om jag minns biologin rätt så går blodet från hjärtat via artärer och till hjärtat genom vener). Alltså pluggas katetern in i högerarmen och ställningen är därmed förankrad via en slang rakt in i blodomloppet.

En bieffekt blir då att när en högerhänt person behöver gå på "damrummet" och uträtta sina naturliga behov så måste denne person sköta "smutsjobbet" med den normalt sett mer bångstyriga "vänstern" för att inte utsätta droppanordningen för risk.

Störande!

Konstigt nog har jag ännu inte blivit helt bekväm med att köpa varorna som Systembolaget erbjuder människor fyllda 20 år. Det känns fortfarande, trots snart fyllda 30, som att jag gör något extremt oetiskt och olagligt och att kassören sadistiskt kommer att syna bluffen och att jag därefter blir förödmjukad (konstigt ord egentligen...) inför allmänhetens beskådan.

Till min glädje satt det en gammal "hoppreps-partner" från mellanstadiet i kassan och processen kändes genast mer glädjefyllt lättsam.

KungLigg: Jag antar att du vill se legitimation? *Garv*
Kassörskan: Jaaaaaaaaaa givetvis!!!! HAHAHAHAHA!

Med en låda Virgin Ooze i bagaget slipper jag nu ofrivilligt besöka Systembolaget på ett tag. Konstigt att denna ädla dryck endast  säljs i Sverige (i-landsproblem).

1. Är det inte illavarslande när den låt i melodifestivalen som förförde mest inte ens var ett officiellt bidrag utan endast ett otroligt hänförande sidonummer i melodifestivalsfinalen? Thomas Andersson Wij:s version av fjolårsvinnaren Evighet var oooootroligt bra (och det säger KungLigg som inte har ett schlager-öra), tänk om den mannen vore en aktie då skulle han bli den nya "folk-aktien".

2. Bookmakers haussar upp Sveriges bidrag och vi är återigen favoriter. Favoritskap är aldrig bra, ett svenskt bidrag måste slå ur underläge för att prestera. Någon som minns Martin Stenmark? Kval nästa. 

3. Även fast Mr Palindrom (Ola Salo) har en karisma utöver det vanliga så hjälper det föga när låten inte är annat än en pömsig gäspning. Ärligt talat så kan jag inte nynna en enda rad ur låten, inte vet jag vad den heter heller ... hoppas den växer med tiden men jag är enormt tveksam.

Mitt första uppvaknande i USA sker bra exakt 6 timmar efter att jag iskallt slutit ögonen på huvudkudden. Ett mindre angemnämt oljud ljuder i hotellrummet och innan ögonen riktigt kommit ifatt hörselintrycket får jag för en sekund för mig att jag hamnat mitt i en orkan. Nu var det inte riktigt så illa men Åke hade väl även han kännt av frostvarningen i rummet och brassat igång AC:n på maxflås innan han slumrade in. Nåväl det var nu åtminstone en behaglig temperatur i rummet och jag tar tillfället i akt att besöka faciliteterna och finner där en äldre herre vid namn Sven liggandes klarvaken på golvet med en bok i handen. Jetlag diilux.

Trots att kroppen kände sig tillfredsställande vaken och pigg (04:00 i USA och då alltså 10.00 i Sverige) så tvingar jag ner mig själv i en halvnelson och avnjuter ytterligare 1½timmes brottningsmatch med huvudkudden. Uppvaknande nummer två sker lugnt och harmoniskt, jag förser mig med vad som kan antas vara en standardfrukost på denna resa; hårdbröd med en grov kladdig sträng kaviar. Ryktet lyder att tidigare resor i USA har åtnjutits helt utan mat av mina två medresenärer, för fortsatt levnad gällde det att passa på medan man hade annat än naglarna att bita på.

Kliver ut i foajen där mina medresenärer till synes obehindrat avnjuter en continental frukost och totalt ointresserade av att berätta den lilla detaljen för övriga i resesällskapet. Förutom att frukosten kanske inte var den kalorisnålaste kan den intresserade anteckna att precis alla tillbehör för att inmundiga denna frukost var tillverkat i plast, antingen hade de verkligen ingen lust att diska eller så var diskmaskinen fraktad till den där tippen där diskmaskiner får det bra (läs bloggen 23 nov).

Fortsättning följer ...

Lite vätskepåfyllning och rök innan vi gick vidare till gaten på Arlanda. Runt våra ben springer ett tvärhand högt barn omkring och Sven utbrister glatt  "Vilken vacker liten tjej" varpå pappan till barnet säger "Tack, men det är ingen tjej!". Klockan slår 15:15 och vi rör oss med tillförsikt mot gaten. KWAS(!) ytterligare en tull att passera. Jag och Åke slinker återigen förbi utan bekymmer medan vår medresenär Sven fastnar i metalldetektorportalen och får samma trevliga behandling som fångarna på Guantanamobasen och vi vill föreviga studen med ett foto. Åke sliter fram kameran och avfyrar ett foto med blixt. Oj vilket KAOS det blev för hur kunde stackarn vi veta att det är strikt förbjudet att fotografera i området kring tullen(!?), tjänstemännen kastade sig över Åke och tvingade honom att omedelbart radera fotot. Något skärrade alla tre bordar vi till slut planet.

Sven som den senaste månaden våndats över Åkes påstående om att den islamistiska bestättningen inte serverar alkohol får reda på att det var ett "elakt" skämt. Nu kan röksuget bearbetas med både alkholhaltig dryck och snus, Sven ser betydligt mer lättad ut. När besättningen gått varvet runt och inget drickbart erbjudits tar herrarna två saken i egna händer, som pillemariska småglin går de iväg på jakt efter något drickbart och kommer tillbaka med hela en stulen ölburk(!). Smussel och smyg väl på plats för att inte bli upptäckta. Fem minuter senare börjar besättningen, som för övrigt dagen till ära är klädd i grönt gardintyg med lila inslag, officiellt utskänkningen. Smusslet förgäves men spänningen kan ingen ta ifrån dem, grattis boys!

"Kollektiv idioti!" hojtar mina två medresenärer när ljuset dämpas och ALLA drar igen för fönstrena, lite bångstyrigt väljer de att visa sitt missnöje med att leka disco med sätesbelysningen medan jag sjunker ner i sätet  och tänker "Kollektiv snedtändning!".

"Inga pluspoäng för frisyren" säger Åke när en av flygvärdarna går förbi, jag nickar instämmande efter att själv ha funderat på samma sak. Hög panna med pottfrisyrspage, flott hår i negativ bemärkelse.

Innan vi landar måste vi fylla i två formulär som vi skall användas i tullen. Formulär ett frågar oss om vi  har med oss cellkulturer, sniglar, djur, insekter cellstrukturer eller annat godis. Det andra formuläret undrar om vi är eller har varit involverad i spionage, terrorism, folkmord eller andra hobbys. Fan hade man vetat att USA inte gillar terrorister som pysslar med cellstrukturer på fritiden så hade man ju aldrig åkt ... gaaaah vilken miss ;)

Jag fyller i NEJ på alla frågorna och hoppas att bluffen inte skall synas. Redo att officiellt beviljas fysisk närvaro i resans första delstat New Jersey ställer vi oss i tullkön. Givetvis har vi alla missat att fylla i en ytterst löjlig uppgift som skulle ta ungefär lika lång tid som ett medellångt samlag (4 sekunder) att åtgärda och blir inte helt oväntat skickade längst bak i kön med kommentaren "Gör om, gör rätt!". Nästa försök gick bättre, tulltjänstemannnen tar ena formuläret för arkivering, vi blir fotograferade och får våra fingeravtryck tagna. Lägger märke till att det inte var Ceasars Palace utan Teddybears Sthlm jag skymtat på Arlanda. Jocke Åhlund såg lite rödögd ut, troligtvis hade han låtit sig väl smakas av groggbuffén på planet. För de intresserade kan nämnas att Teddybjörnarna spelade på Hiro i New York 1 mars..

Vi hämtar upp bagaget på bagagebandet, och ställer oss i nästa kö. Den då man lämnar formuläret om man har sniglar i bagaget. Några stationer senare med flygplatsens interntåg kliver vi av vid stationen hyrbilar. Damen på Hertz hyrbilar såg oroväckande lik ut Jabba de hut och var ungefär lika trevlig. Jag fick genast min första fördom bekräftad; fan va tjock amerikanarna är (det skulle visa sig att det inte riktigt var hela sanningen). Hoppar in i hyrbilen och vi har för avsikt att köra i nordöstlig riktning mot Buffalo. Vilket var lättare sagt än gjort det när inga orter finns på vägskyltarna och vägarna som nämns inte är de som vi planerat att åka på. När vi väl ofrivilligt gjort våra vägval ut från flygplatsen uppstår nästa dilemma i vilket väderstreck åker vi i ... med obefintligt lokalsinne i mörkret blir jag påmind om när mina två medresenärer åkte fel med bilen en tidigare USA-resa, 30 mil fel.

Med viss tur och skicklighet hittar vi ändå till slut en väg som dagen efter skall leda oss till Buffalo. Psykiskt och fysiskt mörbultade ser vi en skylt om "Lodging area", vilket betyder att boende finns om man viker av motorvägen. Första hotellet vill ha 100 dollar för ett rum för tre, vi åker vidare till Hampton Inn som ligger hundratalet meter bort. Åke som är våran förhandlare går in och kommer nöjt ut en minut senare, 80 dollar. Dubbelsäng och bäddsoffa, jag intar soffan medan herrarna tar varsin öl i lobbyn. Zappar runt efter någon smutsig kanal, fastnar på Discovery Health i brist på annat det handler alla fall om sex. Det är iskallt i rummet, kryper ihop som en liten säl och somnar in med handkontrollen i handen, klockan visar 03:42 svensk tid.

Tänk så det kan bli när man bor själv och ens kockkunskaper sträcker sig till att göra chili con carne (mer eller mindre), dock vääääääääääääldigt god sådan. Gjorde en ofrivillig inventering av kylen i jakt på något oludet och orörligt, möjligtvis ätbart. Vad jag fann var inte något annat än en TOMATCHOCK(!); ett paket cocktailtomater, två förpackningar chilisås, tre flaskor ketchup och fem (5!!!!!!! Jo kära läsare ni läser rätt!) tuber tomatpuré. Tomatbuffé någon?

Finns sjörbjugg fortfarande eller är det nått man kan lansera igen måntro?

Det är inte varje dag man unnar sig ett besök på Sveriges fjärde största travbana, Bergsåker. Far vet att jag kan vara svårflörtad och vrång men har listat ut vilka knappar som skall tryckas på för att jag ska bli intresserad ...

^Far: Jag bjuder på korv och glass!

Ett sådant smaskigt erbjudande kan man ju ej tacka nej till? Jag åker alltså inte dit för spel och dobbel utan snarare korv och glass och möjligheten att få iaktta den sannerligen brokiga skara människor som florerar kring travet. Läser lite förstrött i travprogrammet och får lite tips av farsan "Många ettor är bra!" "Akta dig för stona!". Om det var en livserfarenhet som även kan appliceras på de mänskliga stona framgick aldrig, turligt/tråkigt (?) nog fanns det inte särskilt många på publikplats.

Dagen började lida mot sitt slut och det var dags för sista loppet och det var väl dags att "gynna" hemmabanan med en liten satsning, eftersom travprogrammet inte hjälpte mig särskilt och inte heller farsans utsökta tips så försökte jag under defilering och värmning okulärbesikta hästarna och genom magi plocka ut den travare som "travade bäst". Med vackrast framtoning och stiligast travform tyckte jag att 7:an såg mest inbjudande ut. Övertygad klev jag in och gjorde min beställning hos en ärrad och rutinerad dam i kassan, läste på skylten hur man skulle säga. 1. Spelsätt 2. Hästnummer 3. Belopp

^KungLigg: Plats! Sju! Tio kronor!

Speakern proklamerade starten och förväntansfullt spanade jag efter min "7:an", men inte en häst så långt ögat nådde. Så knepigt! Då pekade far på andra sidan banan och muttrade "långlopp". När de sprang förbi första gången ledde 7:an, tyvärr bakifrån. Jag kollar på far som säger flinande:

^Far: Vackert men långsamt!

... det är upplopp och 7:an kommer som skjuten ur en raket, tar alla med storm och vinner  med en noslängd. Jag hojtar behärskat av glädje:

^Far: Härligt!!! Hur mycket spelade du?
^KungLigg: Tio kronor!
^Far: Inte illa, 13 gånger pengarna!
^KungLigg: Mmmm, om jag spelat vinnare ... : (
^Far: Grattis! ; )

Glad i hågen gick jag in för att inkassera storvinsten:

^{Mannen i kassan:} Oj!!!
^{Mannen i kassan:} Spendera inte allt på en gång nu!
^{Mannen i kassan:} *Lämnar över 27 (!) kr*

^{KungLigg till KungLigg:} Passande med lite fickpengar till New York-resan nästa vecka ; )

Att tappa upp ett bad, fixa middag, ge bort choklad den 14 februari måste vara lika överraskande och påhittigt som ett smutsigt men tappert förslag tio minuter före stängning på krogen. Charmigt men förutsägbart?

Varför inte skriva dikten mitt i veckan, tappa upp ett badet och sy dina röda hjärtan vilken annan vardag som helst? Trehundrasextiofyra dagars frånvaro av romantik uppvägs inte av en kraftansträngning på valentindagen, snarare skulle den ansträngningen uppskattas betydligt mer vilken annan dag som helst på året. Fast bättre lite romantik en dag på året än ingen alls ...

Efter en svettig tennisdubbel över tre set begav sig jag och min dubbelpartner Mr T till fots ner mot det lokala vattenhålet Oscar runt midnatt på lördagen. På vägen blixtvisiterade vi bankomaten för att hämta ut krediter som sedan skulle växlas mot ädel sportdryck i baren. När vi ankom Oscar följde vi god kösed och ställde oss behärskat men uttörstade längst bak i krogkön. Knappt hann vi ställa oss tillrätta när tre nackspärrslånga basketgängliga afrokvinnor trotsade väderleken och anlände i kortkort och exotiskt ananasinspirerande håruppsättningar. Följande konversation ägde sedan rum:

^KungLigg: Wow coolt! TRILLINGAR!

^{Trillingarna:} Wow coolt! TVILLINGAR!

^{Tvillingarna och trillingarna:} *GARV!!!*

Jag såg Dragons möta ärkerivalerna Jämtland i basketligans A1-grupp. Jag såg landets vassaste korgbollsamatörer studsa boll och inte var det en fröjd för ögat, det luktade korpen från början till slut. Varje gång Marko Samanic i Jämtland hade bollen formade han sin kropp likt ett C med röven främst och baxade sig sedan framåt på ett otäckt effektivt och extremt fånigt sätt. Hur kunde jag tro att Basket skulle vara mer samba än skördetröskande ...

^{Kvällens coolaste namn:} Orlando Lightfoot.

^{Kvällens luns:} Michael Kingma. Att ha McDonalds som sponsor verkar farligt, PROPPMÄTT!

^{Kvällens smolk i bägaren:} Jag vann inte ett Dragonsparaply (jag vill hävda att lotteriet var fixat).

^{Kvällens HALLÅ???:} David Baldwins shorts. XXXXXXXXXXXXXXXXL. Verkar krångligt att spela basket när ena handen måste hålla upp shortsen!?

^{Kvällens citat:} "OOjj, några spontanapplåder!" - Hon som sjöng i paus till en svårflörtad publik


Tur att träsmaken i baken var gratis!

Jag har en kuslig förmåga att bli ovänner med både folk och fä ... vad jag inte räknat med var att min livskamrat och tillika vapendragare Bruno hade smidit flyktplaner i hemlighet och såg sin chans när KungLigg var på bio med mammsen. Genom att knuffa ut bakre sidoväggen och sedan skyffla ner rikligt med spån har han likt Prison Break hittat ut ur sitt "fängelse". Tyvärr blev det ingen säsong 2 (Bruno på flykt), men nytt vatten och rikligt med sallad och en riktigt fläskig gosekram fick han.



Sorken har rymt - Det tycker KungLigg är grymt